armarna längs sidorna
det kan se ut som om man väntar
de stora orden
sover under
handens flata
en karamell som sugs
till flisa
orden är som glas
en sticka under nageln
Vem har dött av kärlek
I fodret sover alla barnen
torkade om mun och ögon
de har ingen mun där mun skall vara
inte blick där blick skall vara
Vem har väl förlitat sig på själva skadan
Ur dessa händer kan eldar löpa
kännetecken brännas bort
Händer faller som tulpanblad
sveper bort ett anletsdrag
Som händer gör i sömnen
de minns sin ensamhet
Hon lägger bladen över barnen
täcker dem med handens flata
Ingen har dött av kärlek
Det finns en motvind som jag aldrig känt